FARR har ställt frågor till partierna inför valet

1. Ska Sverige ha permanenta uppehållstillstånd som huvudregel vid första beslut?

Forskning pekar tydligt på att permanenta uppehållstillstånd (PUT) inte bara gynnar den enskilde individen, utan hela samhället. Mot den bakgrunden blir det svårt att motivera en politik där tillfällighet och osäkerhet är norm. 

En central poäng är att integration kräver stabilitet. Det är orimligt att förvänta sig att människor ska investera i sin framtid i ett land där de inte vet om de får stanna. Studier visar att PUT skapar just den långsiktighet som behövs för att människor ska våga och vilja utbilda sig, etablera sig på arbetsmarknaden och bygga relationer. Utan denna trygghet riskerar integrationen att bromsas eller helt utebli. Det handlar om grundläggande förutsättningar för att människor ska kunna ta del av samhället.

Motståndare till PUT hävdar ofta att ett tillfälligt uppehållstillstånd (TUT) ökar motivationen att snabbt komma i arbete. Men detta argument saknar starkt stöd i forskningen. Tvärtom kan osäkra tillstånd leda till passivitet, psykisk ohälsa och kortsiktiga beslut. Om framtiden ändå är oviss, varför satsa flera år på utbildning? Varför rota sig i ett samhälle som kanske tvingar en att lämna? Den typen av osäkerhet riskerar att skapa just det utanförskap som politiken säger sig vilja motverka.

Hälsoperspektivet gör frågan ännu mer akut. I statens egna utredning (SOU 2020:54) lyfts tillfälliga uppehållstillstånd fram som en orsak till ökad stress, oro och psykisk ohälsa. Att medvetet skapa sådana villkor, och samtidigt vilja se ett socialt hållbart samhälle, går inte ihop.

Även på arbetsmarknaden får tillfälliga tillstånd problematiska konsekvenser. När rätten att stanna i landet är kopplad till anställningen blir arbetaren beroende av arbetsgivaren. Forskning visar att detta kan leda till sämre arbetsvillkor, lägre löner och en ökad risk för exploatering. I praktiken innebär det att vissa människor får en svagare ställning än andra – vilket skapar en orättvis arbetsmarknad och riskerar att pressa villkoren för alla. Den samlade forskningen pekar tydligt mot att permanenta lösningar stärker både människors möjligheter till ett stabilt liv och samhällets stabilitet. 

2. Ska Sverige verka för begränsningar av rättigheterna i flyktingkonventionen? 

1951 års Genèvekonvention kom till i spåren efter andra världskriget, och konventionen uppdaterades med ett protokoll 1967 till att omfatta människor världen över. Vi ser, precis som UNHCR, att konventionen har visat sig vara ett hållbart instrument som har hjälpt till att ge skydd åt tiotals miljoner människor i många olika situationer.

Konventionen förutsätter ett internationellt samarbete. Inte bara genom att stötta mottagande platser och erbjuda ett eget mottagande, vi behöver också motverka orsakerna till att människor flyr.

Den 15 maj möttes Europarådets utrikesministrar i Moldavien för att anta en politisk deklaration om Europakonventionen och migration, där man vill lägga grunden för ett tvådelat system för mänskliga rättigheter. Detta är i sig ett brott mot den grundläggande principen att mänskliga rättigheter är universella. Deklarationen hotar särskilt rättigheterna enligt artikel 3 i Europakonventionen, som förbjuder tortyr och andra kränkningar. Principen om non-refoulement, att flyktingar inte får skickas tillbaka till ett land där de riskerar förföljelse, tortyr, dödsstraff eller annan omänsklig behandling, återfinns också i Artikel 33 i flyktingkonventionen. 

En försvagning av flyktingkonventionen är påtaglig, där stater försöker styra och avgränsa asylmottagandet genom att runda principer. När migrationsminister Forssell (M) meddelade i början på året att Sverige vill ändra internationella konventioner för att lättare kunna utvisa dömda brottslingar, svarade UNHCR med att stater redan idag är tillåtna att häva skyddet mot avvisning enligt internationell flyktingrätt (enligt Artikel 33.2), men att ”beslut måste fattas utifrån det enskilda fallet och rättssäkerhet, snarare än genom automatik kopplad till specifika brott”. En partikollega till migrationsminister Forssell motionerade (2025/26:1752) förra året om en reformering av flyktingkonventionen, för att anpassa den till ”nutida förhållanden” då man menade att för många söker sig till Sverige pga. ”generösa villkor till dem som beviljas asyl”. 

När Lagrådet gav sitt perspektiv på hur anpassningen av svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt fungerar med rättsstatens principer, menar de att “det förefaller som om regeringen inte på någon punkt anlägger ett flyktingperspektiv eller ser till den enskilda människan.” Det är tydligt att man genom att försöka smalna av rättigheterna i flyktingkonventionen vill minska de som kan definieras som flyktingar, för att slippa ansvar på olika plan; etiskt, moraliskt, juridiskt och praktiskt.

Det finns inga hållbara lösningar i att försöka trolla med texter och definitioner för att minska antalet "flyktingar", vill vi minska antalet människor på flykt behöver vi angripa orsakerna till varför människor flyr.

3. Ska asylsökande ha rätt till juridiskt biträde som stöd under asylutredningen?

Regeringen har klubbat igenom förslaget att ta bort rätten till kostnadsfritt offentligt biträde i första instans, alltså vid asylansökan. Detta trots den massiva kritiken, från bl.a. Advokatsamfundet. I den nuvarande asylproceduren är rätten till offentligt biträde många gånger avgörande för att den som söker asyl ska få en rättssäker process. Rätten till offentligt biträde kommer att ersättas med två timmars gratis rådgivning av en kvalificerad jurist vid processen i första instans, med andra ord vid asylansökan hos Migrationsverket. 

För de som söker asyl är det svårt att på förhand veta vad som förväntas vid intervjun, vilka förberedelser eller handlingar som krävs, eller ens vilka skäl som är viktiga att lägga fram. Utan offentliga biträden som får delta i processen kommer behovet av rättelser, överklaganden och komplicerade utredningar troligen att öka. Migrationsdomstolarna kan även komma att behöva ändra fler beslut. 

 Begränsning av rätt till offentligt biträde är det enklaste och tydligaste exemplet på att avskaffade rättigheter skulle försämra rättssäkerheten och ställa till stora svårigheter för asylsökande, asyljurister, handläggare och domare. Alltså blir asylsystemet mer ineffektivt och mer kostsamt utan rätten till offentligt biträde.

4. Ska Sverige enligt återvändandeförordningen tillåta återvändandecenter utanför EU?

Återvändandecenter utanför EU är en avgörande del i att systematiskt stoppa människor på flykt från att söka asyl i Europa. Här riskerar människor att inte få sina asylskäl prövade i en rättssäker, transparent och likvärdig process. Out of sight, out of mind. Människor som inte syns, hörs heller inte. Center som placeras utanför EU löper risk att systematiskt bryta mot de grundläggande rättigheter som garanteras i EU:s primärrätt, och även i EU-stadgan som handlar om de rättigheterna. 

Ett slutet system, som dessa center har alla förutsättningar att vara, ger obegränsade möjligheter att både avfärda människors asylskäl utan prövning och att också hålla människor i låst förvar på obestämd tid  - vilket är fullständigt orimligt då att ansöka om asyl inte är kriminellt. Ett återvändandecenter utanför EU har prägel av att vara starkt bestraffande och ge prioritet till tvångsåtervändande framför frivilligt återvändande. 

Istället för återvändandecenter utanför EU borde Sverige ägna sig åt att utveckla system som är kopplade till människors rättigheter med större tydlighet. Sverige borde driva frågan i EU om säkra och lagliga flyktvägar samt en värdig behandling av varje människa som tvingats på flykt. Istället för att underminera asylrätten, borde Sverige ta med sig en förstärkt och uppdaterad asylrätt in i framtiden, som garanterar möjligheter för humanitet framför strukturell rasism. Till detta får vi heller inte glömma att barn och minderåriga placeras i återvändandecenter, det sker redan i Sverige idag. Och det görs med bristande hänsyn till barnrättsliga perspektiv. 

5. Är Sveriges asylprocess tillräckligt rättssäker idag?

Frågan är viktig att ställa för att Migrationsverket kritiserats för ett arbetssätt som riskerar bristande rättssäkerhet. Detta särskilt då kommande ändringar i asylprocessen i och med genomförandet av EU:s nya migrationspakten kommer att få stora konsekvenser för rättssäkerheten, som inte minst kan komma att drabba personer som tillhör särskilt sårbara grupper. 

På uppdrag av regeringen tillsattes en granskning av rättssäkerheten i Migrationsverkets bedömningar som genomfördes av Statskontoret. Rapporten Många öar små lanserades år 2024 och analysen har visat att det finns flera tecken på att enhetligheten inom myndigheten brister på ett sätt som kan gå ut över rättssäkerheten, i bland annat handläggning och utredning. Bland annat framkommer i rapporten att Migrationsverkets egen uppföljning av den rättsliga kvaliteten har återkommande visat på brister i den rättsliga kvaliteten inom asylprövningen. Både externa organisationers rapporter och Migrationsverkets egna rapporter har visat att det finns brister i den rättsliga kvaliteten i Migrationsverkets bedömningar av asylärenden, särskilt i hbtqi- och konvertitärenden. 

Enligt Tidöavtalet skulle en utredning göras för att ”ta fram förslag till författningsändringar och andra åtgärder som syftar till att så långt det är rättsligt möjligt begränsa asylsökandes rättigheter”. Tidöpartierna har efter Tidöavtalets tillkomst lagt fram många lagförslag som begränsar rättigheterna för asylsökande, bland annat, det nu klubbade förslaget om att ta bort rätten till offentligt biträde i första instans. 

I kombination med att asylprocessen ändras i och med Migrationspaktens genomförande; med gränsförfaranden, korta tidsfrister och ökade möjligheter för myndigheterna att avvisa asylansökningar - innebär detta en mycket rättsosäker situation för den asylsökande, särskilt för sårbara grupper. 

Läs mer om asylproceduren och rättssäkerhet på FARR:s hemsida. 

6. Ska Utlänningslagen trumfa Lag 2018:1197 (Barnkonventionen)?

FARR ser många fall där barn far illa av hur man tillämpar lagstiftningen, enligt den nuvarande migrationspolitiken. Migrationsverket har tidigare bekräftat hur de båda lagarna samspelar bland annat i en intervju i P4 Västernorrland (2024) där Migrationsverkets presschef Jesper Tengroth säger att: “Barnkonventionen säger vilka rättigheter ett barn ska ha, men barnkonventionen bestämmer inte vem som kan få uppehållstillstånd i Sverige. Migrationsverket eller Migrationsdomstolen kan komma fram till att det bästa för barnet på ett sätt kan vara att få uppehållstillstånd, men att det ändå inte finns utrymme för det i Utlänningslagen”. Tengroth bekräftar att det i många fall kan vara så att Utlänningslagen trumfar Barnkonventionen. I en artikel i Dagens Arena (2026) styrker Didzis Melbiksis på Migrationsverkets pressavdelning detta genom att säga att ”Barnets bästa väger tungt men är inte alltid avgörande i förhållande till utlänningslagen och andra intressen.” Det är Sveriges riksdag som stiftar alla lagar i Sverige, som sedan tillämpas av domstolarna. Till grund för beslutet finns statliga utredningar, remissyttrande (skrivna av till exempel barnrättsorganisationer och FARR) och lagrådets granskningar. 

Lagrådets yttrande gällande utmönstring av permanenta uppehållstillstånd och anpassning av svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt, lyfter bland annat proportionalitetsprincipen och att den “ställer krav på en viss balans vid bedömningen av det enskilda fallet.”

Med proportionalitetsprincipen menas alltså att en statlig åtgärd (t.ex. avvisning eller nekande av uppehållstillstånd) inte får vara mer omfattande än vad som är absolut nödvändigt för att uppnå syftet. Och det staten gör måste balansera dess intresse av reglerad invandring mot den sökandes individuella rättigheter.

Lagrådet skriver också att “ingen lag får meddelas i strid med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen (2 kap. 19 § regeringsformen). Vad som nu har sagts om utrymmet för en proportionalitetsbedömning sträcker sig alltså längre än vad som följer av 1 kap. 8 §, som enligt lagtexten endast tar sikte på frihetsbegränsningar och andra ingripande åtgärder. Lagrådet vill i detta sammanhang framhålla att det skulle vara en fördel för tillämpningen om den kommande propositionen kunde tillföras ett avsnitt som behandlar förslagens förhållande till Sveriges internationella förpliktelser, främst Europakonventionen och barnkonventionen”.

Den komplexa och till viss del flummiga lagstiftningen som nu drivs igenom riskerar att skymma, förminska eller underminera Sveriges internationella förpliktelser.

7. Ska det vara möjligt för ett barn att klaga till barnrättskommittén i FN om den upplever att dennes rättigheter har kränkts i Sverige?

Sverige har fått kritik av FN:s Barnrättskommitté för att barn idag inte har rätt att föra fram sina egna individuella klagomål till barnrättskommittén när deras mänskliga rättigheter enligt barnkonventionen inte respekteras och när nationella juridiska möjligheter att klaga är uttömda. FARR vill se att det tredje valfria tilläggsprotokollet till barnkonventionen om en möjlighet att klaga ska skrivas under, och därmed göras giltig, av Sverige. Barns egna asylskäl och deras egna rättigheter ska kunna uppmärksammas och barnen själva ska kunna höras när deras rättigheter kränks. Det måste finnas möjligheter för barn att föra fram egna klagomål. I dagens svenska och internationella migrationspolitiska debatt, är det mycket tydligt hur lite intresse det finns för att med stor respekt ta hänsyn till minderåriga och barns förutsättningar. Det finns stor risk att bemötandet av barn på flykt är traumatiserande och att deras möjligheter till utveckling struntas i på ett sätt som riskerar att skapa permanenta skador. Chansen att få sin sak överprövad i FN:s Barnrättskommitté borde vara självklart för alla politiska partier. FARR kan konstatera att av riksdagens åtta partier är det idag bara två partier som motsätter sig en överklagandemöjlighet. Regeringen borde behöva förklara med starka skäl varför ett utredningsförslag från 2023 inte ska tas vidare när kritiken varit stor från barnrättskommittén. Regeringen hävdar gång på gång att den i lagstiftningsarbetet respekterar internationella åtaganden, men det verkar inte vara så viktigt när det gäller barn. 

8. Hur ser ni på Sveriges roll i att arbeta fredsskapande, demokratistärkande, och förebyggande gällande klimatförändringar, för att minska antalet människor på flykt?

I slutet av 2024 var mer än 123 miljoner människor på flykt från krig, konflikter och förföljelse i världen. Ca 73 var internflyktingar i sitt eget land, 42 miljoner på flykt i ett annat land och 8 miljoner asylsökande. Världsbanken förutspådde i en rapport 2021 att det kommer att finnas totalt 216 miljoner människor i internflykt pga klimatförändringarna 2050, något som kommer att öka spänningarna avsevärt i städerna och inte helt osannolikt driva på den globala migrationen. 

Om vi vill att färre människor tvingas på flykt från krig, konflikter och förföljelse måste vi bekämpa orsakerna. Vi behöver bland annat stärka det internationella fredsarbetet, minska ojämlikheter, öka jämställdheten och skruva upp arbetet rejält mot klimatkollaps och ekologisk kris. 

Att legitimera ett samarbete med talibanregimen i Afghanistan med så kallade “tekniska samtal på tjänstemannanivå” för att kunna tvångsutvisa människor till en könsapartheidstat, där tortyr, kränkningar och barnäktenskap är vardagliga företeelser, kommer inte minska antalet afghanska medborgare på flykt. Enligt en rapport från den humanitära organisationen Mercy Corps riskerar också Kabul bli den första storstaden att stå utan dricksvatten 2030, på grund av bland annat  klimatförändringar och en bristande vattenförvaltning.

Vi lever i en tid som präglas av 60 väpnade konflikter i världen enligt Uppsala Conflict Data Program (UCDP), ett rekord sedan man började mätningarna efter andra världskriget. V-Dems demokratirapport för 2026 konstaterar att den globala demokratiseringen fortsätter att backa, rättsstatens principer har försvagats i 22 länder, och att nästan 50 års framsteg i världen nu är nästan utraderade. Detta är några av förklaringarna till att fler människor flyr. 

I Ekots lördagsintervju (2026) lyfte Folke Bernadotteakademins generaldirektör Per Olsson Fridh att institutioner som ska upprätthålla fred och säkerhet i världen har tappat i legitimitet och respekten för internationella regler och normer minskar. I EU samarbetar vi med Libyen för att upprätthålla Fort Europa, där EU har investerat hundratals miljoner euro i gräns- och migrationshantering. Libyen återför människor på flykt till Libyens statliga eller milis-kontrollerade interneringsläger där Amnesty och Human Rights Watch rapporterar om att systematiska övergrepp, tortyr, utpressning och slaveriliknande förhållanden är norm. 

9. Vilka satsningar gör ni som, enligt er, är mest betydande för integrationen, dvs. inkludering av invandrade; flyktingar och migranter?

Man pratar ofta om integrationen i Sverige som ett område med många problem. 

I den politiska debatten kopplas begreppet till flera olika samhällsfrågor som gängkriminalitet, bostadssegregation, arbetslöshet och så kallade “kulturella skillnader”. Problembeskrivningarna är många och återkommande – men konkreta lösningar och långsiktiga satsningar lyser ofta med sin frånvaro. 

En grundläggande brist i debatten är att begreppet integration sällan definieras. I stället används det som ett samlingsbegrepp för en rad olika samhällsproblem, vilket skapar otydlighet både i den politiska debatten och för människorna som påverkas av politiken. Denna luddighet får konsekvenser: fokus förskjuts från strukturella samhällsproblem till individuella skillnader. Det skapas en bild av att samhället splittras på grund av människors olikheter, snarare än att ojämlikhet, segregation och exkluderande strukturer är bakgrunden till denna utveckling (Askersjö 2025; Ndikung & Römhild 2013). Resultatet blir en debatt där “integration” ofta implicerar att vissa grupper ska förändras, snarare än att samhället i stort behöver förändras.

Detta skiljer sig från hur integration definieras inom forskningen. Integration förstås som en tvåvägsprocess – en ömsesidig anpassning i  samhället. Det handlar om att skapa möjligheter till deltagande, inflytande och tillhörighet på riktigt. Trots detta brukar den politiska användningen av begreppet ofta handla om ensidiga krav på anpassning, vilket närmar sig assimilation snarare än inkludering.

Särskilt tydligt blir detta i arbetsmarknadsfrågan. Här framställs integration ofta som en fråga om människors ansvar att snabbt få arbete. Men en sådan förenkling bortser från de strukturella hinder som faktiskt finns. Integration handlar inte enbart om vilja, utan om vilka möjligheter som finns. Vilka investeringar görs i utbildning, språkundervisning och validering av tidigare kompetens? Hur kan man se till att människor kan få arbete som motsvarar deras kvalifikationer, istället för att hamna i lågkvalificerade och otrygga jobb?

Frågan om jämlika villkor är mycket viktig. Diskriminering i rekrytering, osäkra anställningar och beroendeförhållanden på arbetsmarknaden riskerar att placera människor i en permanent underordnad position. Utan riktade åtgärder för att motverka detta förminskas integration till ett system där inkludering i praktiken innebär ojämlika villkor.

Även bostadsfrågan är avgörande. Att prata om integration utan att samtidigt prata om bostadspolitiken är att bortse från något av det mest grundläggande för inkludering. Segregationen är inte ett individuellt val, utan ett resultat av politiska och ekonomiska strukturer. Politikerna vill gärna få bostadssegregationen till en fråga om etniska skillnader, men sanningen är den att segregation baserad på klass och ekonomisk ojämlikhet har alltid funnits i Sverige. Att kategorisera detta som ett problem som hör migration till är inte bara osant utan också direkt splittrande, samtidigt som det inte ger förutsättningar till att bryta segregationen. 

Mot denna bakgrund blir det tydligt att integration inte kan reduceras till individens ansvar. Forskning visar att integration i grunden är en strukturell fråga. Trots detta används begreppet ofta som ett politiskt verktyg för att problematisera migration i sig, snarare än att adressera de samhällsstrukturer som skapar exkludering.

Om integration ska vara mer än retorik behöver vi lämna föreställningen om att integration främst är en fråga om anpassning, och istället se det som en fråga om jämlika villkor och gemensamt samhällsbyggande. Integrationen skapas genom politiska beslut, materiella investeringar och en tydlig vilja att bygga ett samhälle där inkludering är en realitet, inte en ambition. Det är hög tid att politiken lyssnar på forskningen, för det är en förutsättning för framgång i frågan. 

10. EU:s handlingsplan på området antirasism berör inte migration eller migrationslagstiftning. Vad tänker ni om det?

Att exkludera migration riskerar att skapa en konstgjord uppdelning mellan två områden som i praktiken är djupt sammanflätade. Migrationspolitik handlar om vem som får tillträde till rättigheter, trygghet och tillhörighet – och på vilka villkor. När dessa villkor formas av tillfällighet, osäkerhet eller olika rättigheter beroende på ursprung, blir det svårt att samtidigt hävda en konsekvent antirasistisk hållning. 

Ett centralt problem är att migration ofta behandlas som ett säkerhets- eller kontrollområde, snarare än en del av frågor om jämlikhet och rättvisa. Genom att hålla isär antirasism och migrationspolitik riskerar EU att osynliggöra hur lagstiftning i sig kan bidra till ojämlik behandling. Till exempel kan skillnader i rättigheter mellan medborgare och migranter – eller mellan olika kategorier av migranter – skapa hierarkier som leder till ökade exkludering.

En antirasistisk politik som inte tar hänsyn till migranters rättsliga och ekonomiska villkor missar att rasifierade migranter ofta är extra utsatta. 

Ta exemplet med förslaget om att införa en informationsplikt i vården (den så kallade angiverilagen) detta förslag rimmar dåligt med EUs handlingsplan för en antirasistisk vård som ska försäkra vård för alla (European Commission 2026). I handlingsplanen står det klart och tydligt att EUs medlemsländer ska arbeta aktivt för en jämlik vård och att denna handlingsplan ska “bekämpa barriärer och främja inkludering”. Detta går inte ihop med direktiv som försöker att aktivt förhindra papperslösa från att söka vård. Sådana politiska förslag möjliggörs bland annat av att det inte finns tydliga direktiv från EU:s handlingsplan att tillgänglighet av vård också gäller papperslösa personer och andra migranter. 

Om ambitionen är att bekämpa rasism som ett strukturellt fenomen krävs också att man granskar hur migrationslagstiftning och praktik påverkar människors rättigheter, möjligheter och position i samhället.

Källor:
Franck, Anja, Joe Anderson, and Jessie Jern. 2021. ‘Arbete till varje pris? En diskussionom försörjningskravet för nyanlända’. In Rättssäkerheten och solidariteten– vad hände? En antologi om mottagande av människor på flykt, by TorunElsrud, Sabine Gruber, and Anna Lundberg, 285–300. Linköping: LiUTryck.
SBU (2018) Stöd till ensamkommande barn och unga – Effekter, erfarenheter och upplevelser. Systematisk litteraturöversikt och etiska och samhälleliga aspekter. SBU-rapport nr 294. Stockholm: Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU).
Jutvik, K., & Robinson, D. (2020).
Permanent or temporary settlement? Effects on refugees’ labour market participation. Comparative Migration Studies.
UNHCR
Amnesty
Riksdagen
Europaportalen
Lagrådet
Gemensamt uttalande från civilsamhället om EU-ministerrådets ståndpunkt angående återvändandeförordningen | FARR 
Newsletter: The bad math of EU return hubs
EU migrant 'return hubs' – explained - InfoMigrants
Barnets rätt att klaga och få upprättelse - Barnombudsmannen  

Gå tillbaka till förstasidan för att se hur våra riksdagspartier besvarat de tio frågorna.